tisdag 30 oktober 2012

Varit i Lake Wobegon?

Tror inte det. För Lake Wobegon är en fiktiv ort någonstans i svenskstaten Minnesota. Uppfunnen av författaren och radioprataren Garrison Keillor. En sorts komposit av hans uppväxtmiljö. Den blev så populär att till slut bestämde sig National Geographic för att göra en artikel om den. Valet föll på svenskättade Minnesotabördiga fotografen Richard Olsenius. Och han tog chansen att göra uppdraget i svartvitt, vilket bara det är unikt för den tidningen, med en storformatskamera. Bilderna blev en varmhjärtad skildring av den amerikanska landsbygden med vardagsbestyr och fester, hemkänsla och längtan bort.

    Stonepicking. © Richard Olsenius

Han åkte runt i trakterna norr om staden St. Cloud i Minnesota, letade efter de där händelserna, platserna och människorna som utgör kärnan i Keillors berättelser. Som svensk är det svårt att inte jämföra med Sune Jonssons skildringar av den västerbottniska jordbukarbygden på 50 och 60-talet. Richard Olsenius kommer hem hos folk, blir en del av den bygd som han skildrar. Han skriver i ett mejl:
"It was a highlight in my career to do this story since I am a really a Minnesota boy with deep Scandinavian roots."


"Central Minnesota, like Scandia where my grandfather preached is like a little Sweden. But the images from Wobegon came from the heart and from the people that live there. Will I ever be able to pull back the cover on a community like this again. I hope so, but I feel privileged to have done this and I won't get greedy."

    Lois Harren cutting hair. © Richard Olsenius

Richard Olsenius har som fotograf rest jorden runt, men när jag tittar på hans bilder slås jag av hans passion för det egna landet. Hans bilder är en kärleksförklaring till människorna och landskapet. De små gesterna och stora vyerna. Vare sig det är den mytomspunna västern eller det kylslagna norr. Boken om Lake Wobegon kom ut för tio år sedan men är, likt Sune Jonssons verk, en blandning av ett historiskt dokument och en känslig samtidsskildring.





måndag 29 oktober 2012

Nu ännu större!

Upptäckte att om jag gjorde innehållsfönstret större så fick jag plats med större bilder. Jag vet, inlärningskurvan är inte särskilt brant. Har ändrat i några av de senaste inläggen med mina egna bilder. Häpp!

Vems porträtt?

Ska komma igång med ett större porträttprojekt. Mycket att fundera över. Tidigare skrev jag om det här med att le eller inte. Nu handlar det om hela porträttets innehåll. Jag tänker så här.
En del anser att porträttet är essensen av den avfotograferade, andra menar att hur man än gör så blir det bara ytan som syns. Sedan finns det de som arrangerar allt á la magasinsporträtt och motsatsen är de som bara anser att ett porträtt går att ta i farten. Redan där fyra sidor att tänka på. Med alla varianter däremellan.


Och inte har jag mycket glädje av att gå till förebilderna. Penn som skalar av all miljö, helst har vit bakgrund och anses vara den som är mästare på att fånga "personen". Newman som noggrant bygger upp en miljö runt motivet och anser sig bara kunna visa ytan. Cartier Bresson vars porträtt alla är tagna i "det avgörande ögonblicket", och vad han tyckte om det vet jag inte.




Själv är jag mest bekväm med att vara med, följa som en fluga på väggen. Men så har jag en vurm för de där arrangerade bilderna. Det uttänkta. Snyggt. Men inga vita bakgrunder! Miljö är min grej.
Och ingen blixt. Tror jag. Har ju en fäbless för det. Parr, Arbus och dom. Men nej, ingen blixt.

 
 
Nackdelen för mig med att arrangera är att jag lätt förlorar mig i tekniken och allt som måste göras. Glömmer personen som sitter där och nog mest av allt vill därifrån. Och nu ska jag fotografera personer som kan vara lite motsträviga. Behöva lirkas med. Nog bäst att jag är bekväm situationen själv.

 
 
Men som sagt, vad kan man få sagt i ett porträtt? Hur långt in i en människa kan man nå med en bild? Om vi skippar alla professionella posörer, skådespelare, modeller, mediavana, så tror jag att jag som fotograf kan visa ganska mycket. Av den personen i det ögonblicket kan jag avbilda hens reaktion. Men det blir min bild. Hur jag ser personen. Så det säger sig självt att chansen att "pricka rätt" ökar ju mer tid jag spenderat med hen. Vilket innebär att min uppgift som porträttör är att skapa mig en så full bild som möjligt på en kort tid. Dels för att i genomsnitt får man inte så mycket tid, dels för att ju snabbare man kommer fram dit, ju mer tid till att formulera bilen. Och tid är också viktigt för att skapa ett förtroende. Utan det kommer det bara att bli en yta, hur mycket tid jag än har.
 
  
 
 

Simon Norfolk

I början av 2000-talet kom Simon Norfolk ut med den hyllade boken boken Afganistan Chronotopia. Där dokumenterade han ett land ärrat och sårat av årtionden av krig. I obehagligt vackra storformatsbilder. Här en film om hans nya projekt som handlar om Afganistan, där han bestämt sig för att fotografera i 1800-talsfotografen John Burke's fotspår. Och eftersom det är Simon Norfolk, är idén inte bara en ingivelse. Simon tänker mycket innan han gör något.

fredag 26 oktober 2012

Fredag!

Nu e de Fredag! Har försökt få till lite tid till fotografering denna veckan men det blir liksom inga bilder. Så det får bli en blekingsk clown.

onsdag 24 oktober 2012

Om krig



Det fanns en tid när jag avundades mina kolleger som fick åka på "äventyrliga" uppdrag. Demonstrationer, uppror, krig. Action. Det försvann ganska tidigt i min karriär. Se här på URplay en dokumentär om de som höll och håller på med det. Och hur de går sönder.

Om Aue

Läser Micke Bergs bloginlägg om Jacob Aue Sobols bilder. Och det är inte utan att jag håller med. När man ser filmerna från Leicaresan så går det undan. Samtidigt kan jag inte riktigt hålla med att det inte uppstår kontakt. Man måste väl inte spendera en dag ihop för att det ska bli bild. Själv är jag fascinerad av detta flöde av människor, miljöer och detaljer. Vi liksom tas med i fotografens upplevelser och intryck. Och just här går det undan.
Men är det ett utnyttjande av de människor som blir fotograferade? Har de inte fått möjlighet att ge sig åt fotografen på ett rättvist sätt? Kanske inte. Kanske går det för fort. Eller inte. Jag har aldrig träffat Jacob Aue Sobol så jag vet inget om hur påstridig han kan vara. Jag har dock träffat Anders Petersen och med den charmen är det inte konstigt att folk ställer upp. Kanske är det likadant här.

tisdag 23 oktober 2012

Joel Sartore NGS

Joel Sartore är en av dessa National Geographic fotografer som värnar om vår natur och flora. Precis som vår egen Mattias Klum. Här ett par filmer om hans arbete och syn på det.





.
För ett reportage skulle han fotografera ett antal utrotningshotade djur i studiomiljö. Ett nog så svårt jobb. Se här.




Men även för en som har lyckats karriärmässigt kan verkligheten hinna ikapp.

söndag 21 oktober 2012

Från arkivet: Ed Burtynsky



Ed Burtynsky ställde nyligen ut på Fotografiska så jag tyckte det skulle vara kul att få hans syn på det här med att göra utställningar. Till min stora glädje damp det ner ett svar per omgående i inboxen. Så här börjar jag den internationella delen med fotografer som fått ett mejl med frågor om vad som driver dem att ställa ut. Jag kommer att publicera svaren på engelska då jag dels inte har tid att översätta dem, dels för att jag inte tror att min översättning skulle göra deras texter rättvisa. Hoppas att det fungerar för er.
Så mina damer och herrar. Ed Burtynsky on "The noble art of making an exhibition".


- Why do you choose to exhibit your pictures?

-  My answer is very simple.  When I take pictures the printed image on the wall is what I am shooting for. Every other form that image takes is secondary to the viewing of the print on the wall.  I also believe that the best understanding of the work I do can only happen by experiencing the original works at size - well lit - and on the walls.


- How do you plan an exhibition? Which are your thoughts regarding the room, number of pictures, printsizes, framing and so on?

- I try not to overhang (i.e. put up too many images). I try to make each image powerful in its own right yet strengthened by the other images around it. I try to let the image determine the size it wants to be.


- Can you mention an exhibition that you have produced that you are extra pleased with and why?

- I recently showed Oil in Edmonton in a brand new space with great lighting.  It was one of the best installations of my work I had ever seen.

lördag 20 oktober 2012

Protest



"Rapport kl 9. Allt bra. 38 sjömil från Gaza. Humören mycket goda!"

När du läser det här vet vi antagligen alla hur det gått. En segelskuta mot en hel nation. Symboliskt strävande med en lika symbolisk last. Jag brukar inte vara mycket för protester och manifestationer men ibland känns det så rätt. Som här. När jag dessutom såg Kobra häromdagen och kopplingen mellan konsten och protesten blev uppenbar gillade jag det ännu mer. Annars kan många gånger konst bli för pretentiöst när den ska användas till att göra världen medveten om något. Ingen utom de närmast inblandade fattar nått. Men ship to Gaza kan ju inte vara så svår att fatta. Eller?

fredag 19 oktober 2012

Att släppa allt.

David Alan Harvey är en gammal favorit. En man som rest jorden runt för den lilla gula i många år och ändå behållit sin hunger och passion. En fotografisk naturkraft som bara blir starkare med åldern. Många gånger har jag undrat hur man kan få den energin. Jag menar med vardag, plikter, familj och allt det. Ungefär 2,5 minut in i den här intervjun tror jag att svaret kom. "I said ciao to all that". Mitt i livet. Skilsmässa, sålde allt och iväg till Chile med en Leica. Hmm. Skulle jag vilja det? Offra allt för sin egen kreativa frihet? Medger att tanken har varit lockande men aldrig som ett realistiskt alternativ. Var skulle jag ta vägen med mitt liv då? Jag är inte den som kan leva mitt liv genom fotografin. Varken emotionellt eller ekonomiskt. Är alldeles för beroende av en bas, en familj, ett jobb, ett hem.
Så jag tar mina bilder när det blir tid till det. Om jag är nöjd med det? Klart jag inte är. Jag vill ju också kunna leva på min egen fotografi. Mina bilder som världen bara ska älska. Och betala för. Men jag gör det inte på bekostnad av mitt nuvarande liv.



Sedan kan man inte annat än beundra en fotograf som gör något sånt här.

Need a bag?

David Alan Harvey är inte bara en gudabenådad fotograf. Han tar även sina väskor på allvar.

En bild eller många?

Det kvittar hur jag gör, det är jättesvårt att bara välja en bild. En enda som säger allt. Tömmer ämnet, uttrycker allt som behöver sägas. I min egen fotografi alltså. Det var annorlunda när jag arbetade på tidning. Oftast hade jag ganska klart för mig vilket utrymme och vilken vikt knäcket skulle få. Och ställde arbetet efter det. Det hände att jag ibland kom tillbaka med fler bra bilder än vad som fick plats. Oftast inte.
Men när det gäller mina egna bilder så blir jag en samlare. Hittar jag en typ av bild, vill jag genast hitta en till. Och en till. Och ytterliggare en. Jag kan gå igenom mappar med bilder som jag gillar för att se om de kan hänga samman. Allt för att bilda en kollektion. Jag har en svaghet för den där berömda tråden.
Och när jag väl hittat den gör jag allt för att se hur långt jag kan gå i den definition som jag valt att formera kollektionen runt. Tänja gränserna för mitt eget uttryck.
Från slutet av 90-talet släpade jag alltid med mig en mellanformatskamera när jag var ute på jobb. Med den tog jag bilder vid sidan av. Lite här och där. Dit mina uppdrag tog mig. Rullarna samlades på hög innan de framkallades. Efter några år började sökandet efter den där tråden dyka. Jag visste att den fanns där. Och till sist hittade jag den. Serien TradeMark började ta form.












Vad den handlar om? Jag kämpar med det. Jag vet vad som gör att en bild hör dit men att sätta ord på det. Svårt. Men jag vill visa på hur vi allt mer använder den kommersiella världens uttryck för att utmärka, kanske sälja oss själva. Livet blir allt mer som en personlig pitch. Nått sånt.
Hursomhelst så är det fortfarande efter alla dessa år en växande kollektion. Nya bilder hela tiden. För det är den andra sidan av att inte nöja mig med en bild. Att inte veta när det är färdigt. Måste det bli det?





tisdag 16 oktober 2012

Möt Lyndon.

Det här är ett litet bildspel om Lyndon Leger, 20 år och autistisk. Det är gjort av hans storasyster Lindsey och skildrar på ett varmt sätt relationen mellan Lyndon och deras mamma Rita. Det handlar om att försöka komma nära en människa som inte går att nå. Att inte ge upp. Men också om oron över vad som ska ske när hon inte finns där längre. En tanke som gnager på de flesta med barn i den här situationen. Gör att man i det längsta försöker vara där. Men sen?
Jag vet inte vad det finns för resurser för familjer med barn med psykosociala funktionshinder i USA. Hoppas att familjen kan hitta något sätt för Lyndon att få ett självständigt liv. För det går. Jag vet, för det är det jag jobbar med när jag inte fotograferar.


Adulthood in Autism: Guardian from Lindsey Leger on Vimeo.

London


En stad som London kan naturligtvis porträtteras på många sätt. Själv har jag inte varit där på 40 år så det var med förtjusning som jag såg de här filmerna.




måndag 15 oktober 2012

Samlare

Jag har ibland mer lust till att konsumera, samla, insupa, genomleva fotografi än att faktiskt ta bilder. Man har ju sina svackor. Det känns tungt att motivera sig att ta med kameran ut. Men att se på bilder tröttnar jag aldrig. Har ett försvarligt antal fotoböcker som jag aldrig kan vara utan. Cartier Bresson, Parr, Soth, Koudelka, Tunbjörk, Petersen, Berge, Polidori och allt vad de heter. För inspiration och livsande. Och så har jag några originalbilder av andra fotografer. Några köpta, några gåvor från kolleger. Här ett par killar som samlar på en lite högre nivå.




Mer höst

Det blev ingen sommar. I trädgården intill mitt jobb har squashens blad gett upp efter de första frostnätterna, men dess blommor verkar inte bry sig. Kanske är det så man måste göra, inte bry sig om att frosten kommit. Ståndaktigt likt en solros försöka hålla sommarens korta stunder under äppelträden vid liv.



 


 











 


söndag 14 oktober 2012

NG-favorit: William Albert Allard


Tidigt kom jag att beundra den fotografi som kommer från den lilla gula, National Geographic. I början var i princip allt fascinerande men efter ett tag blev fokus mer på reportagen om människor. Och ett antal favoritfotografer utkristalliserades. Fotografer som när de fick all den tid som tidningen är berömd för att ge dem, kom hem med bilder som var fantastiska (att det sedan var ganska hårda riktlinjer för vad som fick visas i den tidningen hade jag ju ingen aning om). Det var namn som Sam Abell, José Azel, Alexandra Aviakan, Ed Kashi, Karen Kasmauski, Steve McCurry, Reza, Tomasz Tomaszewski m.fl. Men två namn stod ut. David Allan Harvey och William Albert Allard. Harvey är en vild själ som du kan se en alldeles utmärkt intervju med på Lars Darebergs blog.
Men här vill jag skriva om Bill Allard. Svenskättad med ett öga för människan. Han har under sina 50 år som fotograf för NG täckt alla möjliga folk och platser. Främst har han blivit känd för sina reportage om den amerikanska västern. Lite känsla av det kan du få av den här lilla reklamfilmen för hans senaste bok.





Allard är en klassisk reportagefotograf som arbetar sig in i en miljö med sin egen personlighet och känslighet som främsta verktyg. I boken "The Photographic Essay" berättar han om hur det är att försöka bli accepterad i en ibland misstroende miljö. Hans genombrottsreportage i NG är ett typiskt exempel på det, där han istället för att gå till de äldste i den Amishby som han skulle skildra, frågade en pojke om han fick ta en bild på honom med hans favoritmarsvin. Förtroende byggdes upp och Allard fick bilder på Amishfolket som ingen sett.




Och så har det fortsatt. I Peru, Mexico, Indien, Baskien, ja överallt. Men jag tycker att det verkar som om han är som mest bekväm på hemmaplan. Med reportage om cowboys, baseballspelare, jägare, hutteriter m.fl. har han målat upp sin bild av sitt USA.






Sist en liten trailer till vad som kanske ska bli en dokumentär om Bill Allard. Jag vet inte men hittade den på Vimeo. Varsågoda.


En artikel om Allard för ett amerikansk livsstilsmmagasin i Virginia hittar du här.

lördag 13 oktober 2012

Drömmen om fotoboken.

Jag liksom många andra drömmer om att få göra en bok. Full av mitt, mig och mina. Bilder. Har visserligen ett erbjudande om att få förlagt mitt Tivoliliv-projekt. Ska bara skrapa ihop en 100.000 kr eller sådär. Så det lär nog ta sin tid. If ever.
Men tillbaka till den fotografiska boken och dess lockelse. Jag har ett hyfsat bibliotek med allt från klassiker till udda publikationer. Och det är alltid samma njutning att sätta sig ner med några kilo, noggrant utvalda titlar. I lugn och ro kan jag vandra genom bilderna. Och det är ju det som är fotobokens stora fördel. Betraktaren kan välja precis när, var och hur hen ska njuta av bilderna. Inget galleri's öppettider att passa. Inga transporter. Och ändå en fantastisk kvalité på återgivningen. Till skillnad från bilder på nätet. Att göra en bok med sitt eget material är ju också ett sätt att för alltid sätta ramen runt en samling bilder. Välja layout, ordning och storlek i förhållande till varandra. Att välja material, yta och format. Frossa. Tror jag.
En som kan det här med fotoböcker, och som gärna excellerar i det, är Gerhard Steidl som grundade Steidl Förlag. Här en liten trailer från en film om honom.




Och ytterliggare ett klipp där han diskuterar en bok med Joel Sternfeld.

 


Aue Sobol igen

För ett tag sedan skrev jag om Jacob Aue Sobol's projektresa "Arrivals and departures". Här är en länk till en blogdagbok som publicerades i sammanhang med en resan. Och här två filmer från den resan. Intressant att höra honom resonera om hur det är att närma sig en ny miljö och främmande människor. Inspirerande.




torsdag 11 oktober 2012

Lite musik.

Fick ett tips om den här videon/låten. "Som ett konstverk" var beskrivningen. Det har väl inget med foto att göra men den är så bra.

Att närma sig en människa

Mötet igår gick över förväntan. Mycket respons. Och hjälp. Nu börjar det. Huvudet fullt av tankar. Det handlar om att närma sig för mig helt främmande människor. Be dem att dela med sig av sin historia. Sitt liv. Jag vill titta in där. För att där finns en viktig historia. En historia som kommer att knytas ihop med andras historier för att bilda en mosaik.


Det är ett av de mest spännande momenten. Mötet. Att ha ett legitimt skäl för att störa. Be om att få peta i någon annans liv. För det är ju det jag gör. Oftast har de inte bett om det utan blir.....påhoppade. Eller uppvaktade. Det är så svårt att veta hur det känns. Och jag drivs ju av mina avsikter. Som inte är annat än goda. Eller hur?

onsdag 10 oktober 2012

Möte

Vaknar till 2 plusgrader, blå himmel och en sol som inte orkat över kullen bakom huset. Ska in till stan på ett möte i eftermiddag om ett nytt projekt och är lite sådär lagom spänd. Vet vad jag vill berätta men osäker på om jag kommer att klara av att inte dränka de andra i min entusiasm. Det handlar om att övertyga om det viktiga i mitt projekt. Att få det till att verka nödvändigt. Ska jag ta med några böcker med exempel på liknande tänk? Lite Tivolimaterial som referens? Göra anteckningar för att inte missa något? Tror inget av de. Vill komma som mig själv. Kommer inte att få så mycket tid. Vill inte ha något som kommer mellan mig och historien som jag vill berätta.
Då återstår bara en fråga. Ska jag ta med mig kameran? Ifall det händer något på vägen. Eller är det för mycket av "här kommer fotografen"? Samma gamla frågor.

tisdag 9 oktober 2012

Tova Mozard


Tova Mozards bilder är ett typiskt exempel på när jag gillar bilderna men inte fattar sammanhanget. Hon har en konstfotobakgrund och allt hon gör verkar ha en teoretisk plattform. En bild är inte bara en bild, den är också en massa annat som måste förklaras. Men det skiter jag i. Jag gillar bilderna. Arrangerade bilder av människor eller platser. Många gånger är det hon själv som syns på bilderna. Lite Cindy Sherman faktiskt. Men det som fångar mig är hur de väver historier inom sig. Jag kan titta på vissa av dem och nästan få ihop en film. Föga förvånande att hon håller på med det också. Som ni kan se så gick det att sätta sig mitt i lokalen och kolla.

 
 
 

Sist en video son Tova Mozard gjort självom sitt konstnärskap. Döm själv. Eller inte.





måndag 8 oktober 2012

Mer Parr

Martin Parr fortsätter resa runt i vår konsumistiska värld. Här i södra USA. Lite mer fart på honom här jämfört med Finland. Fast det är väl lite skillnad på miljö.

lördag 6 oktober 2012

David Gibson

David Gibson tillhör den nya generationen gatufotografer. Han har ett öga för tillfälligheter och det lätt absurda. Men jag köper det inte helt ändå. Det finns ett avstånd mellan honom och motivet som stör. Han är där men inte med. En betraktare, en voyeur, som aldrig låter situationen beröra honom utan bara tillfredställa hans egna intressen. Se och hör honom om hans egen fotografi i klippet här.



Förra året gjorde jag en mejlintervju med honom om varför han ställer ut sina bilder. Det visade sig att det vill han inte alls. Varsågod.


---------------------------------------------------------------------------------------------------------

David Gibson är en del av den nya vågen av gatufotografer som uppmärksammats på sista tiden. Med sitt London som huvudsaklig jaktmark letar han efter situationer, texter och mönster som uppstår i gatuvimlet. Jag har bara sett hans arbete på webben men var övertygad om att han var en av dessa erfarna utställare som jag sökt kontakt med. Så döm om min förvåning när svaret blev en motfråga. Och en uttalad ovilja att betala kostnaderna som följer med utställningar. Det hela utmynnade i en mejlkonversation, och det är den som jag nu delar med mig av till er.


_________________________________________________________________________

Hello Per

 I am happy to contribute to this but find your questions too narrow because you presume that all photographers are keen to exhibit and this is not sure. I am very wary of exhibiting simply because of the cost and it is important to remember that photographers exhibit in two forms: they either organize one themselves which means they pay for it or if they are of a high-profile they are invited by a gallery to exhibit. Of course there are also groupshows which is a separate consideration.

 So who are you asking, high profile photographers or all photographers? Because you will probably get different answers. I personally am not desperate to exhibit simply because of the cost to do it properly..printing, mounting, etc.


Best wishes
David
_________________________________________________________________________

Hello again David.

 I myself belong to the ''pay for it all'' group. And my questions are all about the drive to put on the kind of show that an exhibition is. I agree that the costs are essential in deciding. But if you could set that aside, what motivates you to have an exhibition? I assume that you have had one. I made that assumption given your status in the street photography world. If you still find it not worth the effort, why so? Do you find other ways of showing your work better? Which ones do you then favour?


P-O
__________________________________________________________________________

Hello Per,

 I'm maybe not your ideal candidate for this. I have had a few solo shows some years ago which were well received but ultimately buried in a large city like London. Also, of course it was not a high-profile venue and not enough publicity but I did sell some photos. Was it a good experience? Well, something to have done and learnt from, yes. I learnt that in future to do it properly. And by this I mean to basically wait until the time is right. That time could be a year away now because quite possibly my profile is high enough to attract attention. Another aspect of all this and often tied in with an exhibition is a book. Again it's better to wait. Some people put out Blurb books but I'd much prefer to wait and 'do it properly'

 So this this is my attitude throughout and maybe I've got it wrong. I actually do have an exhibition of sorts of my early black and white work at the moment in a trendy cafe in west London...and again sold a few photos...and got a few compliments. What I'm getting at is that I don't need compliments.

 But putting aside all that as you say. Of course it's good to exhibit because you never know who might see them - and it's nice to see them breathing properly on a gallery wall. So in the next few years I'll try and do it properly.

 A factor these days is the Internet. Photographs reach far more people on a good website that an exhibition ever can but then again a good review on blog of an exhibition adds to it all. I fully admit that you can't beat the feel of seeing photos on a wall, especially if they are framed.

Hope I make sense

David
__________________________________________________________________________



Hi again David!

Thank you for your most interesting and refreshing views on this topic. Finally, would you please answer these two last questions about how you look upon other photographers work?

                                      -----------------------------------------------------



- When you see other photographers exhibitions, do you then think of what makes it so good except for the images? What in that case could that be?

 - Galleries are empty spaces with white walls which need covering up. Even the mere fact of putting frames or something on the walls with text - and then having (ideally) people walk around it creates an event. The function of a gallery is to show things on the walls or the space that stimulates interest.
And the axis of any exhibition is (ideally) the buzz of the Private View. It's all about creating a social event. Many photographers and other people like going to Private Views because of this buzz...they catch up with fellow photographers....and have free beer. Private Views are not the best time to actually look at an exhibition. Most people do a cursory tour of the exhibition and spend more time socialising probably. I'm being a little cynical here. Of course people like meeting the photographer and you never know who might wander into the empty gallery a few days later. There's always that random unknown factor about exhibiting.


- What exhibition have you seen lately that you liked?

- I look at books more than photographic exhibitions but I saw the exhibition 'Be...longing' by Fouad Elkoury very recently at the Beirut Arts Centre. I went to see a selection of Robert Frank films and by chance saw the exhibition by Elkoury. It was good to discover someone who had documented Lebanon over many years. And a very nice book too. In short it was done properly!

David

fredag 5 oktober 2012

Att lyfta kameran

Ibland tvekar handen. Ögonen ser, ger signal, men handen är inte riktigt med. Vågar inte. För tänk om personerna som ska bli min bild tar illa upp. Modet sviker. Kanske blir det inte någon bild denna gången.


För vad ska jag säga? Vad har jag för anledning att ta en bild på totalt främmande människor som för en sekund eller två råkar utgöra en bild? Jag har inget definitivt svar men det brukar lösa sig. Ett leende, ett par ord om att det såg ut att bli en bild. Om de överhuvudtaget märker något. För visst är det ganska harmlöst det jag gör. Tar ett par kort. På offentlig plats.


Och vem vet, kanske det blir en liten kontakt, människor emellan. Fast det kan jag ju inte veta när jag ska lyfta kameran för att ta den där bilden. Har jag självförtroendet, det är en bra dag, modet på topp, kan det hända att jag aldrig tvekar. Skapar en bild. I ögonblicket.