Inga bilder.

Uttrycket är "en bild säger mer än tusen ord". Kan vara sant. Men ibland måste man läsa orden. Min dotter som arbetar för Läkare utan gränser tipsade om den här texten. Skriven av en kollega och vän till henne. Och för att ni som inte vågar klicka på en länk ska kunna få läsa klistrar jag in texten.
Läs och fundera. På hur viktigt det är med att köpa "rätt" kamera, imponera på varandra med häftigaste maträtten, ständigt välja de rätta, överprissatta innekläderna.

"Vittnesmål från ett krig

By Läkare Utan Gränser

Man förundras över hur livet går vidare. Och att folk orkar gå vidare. Vi är vana, säger de ofta, vårt öde ligger i Guds händer och han kommer skydda oss. Det betyder inte att sorg och själslig smärta gör mindre ont här. Sorgen är universell och förlusten av ett barn drabbar föräldrar lika hårt här som hemma. Trots det måste folk fortsätta kämpa. Och folk kämpar. Jag har aldrig träffat så modiga människor som i Pinga. Vanligt folk som bär sjuka personer i dagar till närmsta vårdcentral, korsande frontlinjer och tät djungel. Berättelserna om det som händer här nere väcker alla möjliga känslor. Inte minst väcker människors gärningar beundran och hopp.
Fifi, barnmorska på en av våra vårdcentraler här nere, hade en sådan berättelse nu efter de senaste striderna. Hennes historia börjar en lugn lördagsmorgon. Kvällen innan hade man hört talas om en eventuell attack. En rebellgrupp hade omringat byn. Ingen visste vad som skulle hända, rykten av den här typen florerar nästan varje dag. Klockan 05.00 bekräftades dock ryktet av eldstrid som tycktes komma från alla håll. Komplett kaos bröt ut i byn. Folk sprang i alla riktningar. Somliga till sjukhuset men de flesta ut i djungeln.
Fifi sprang i en grupp om 40 personer, tillsammans med sin familj och sina grannar medan kulorna ven omkring dem. Detta var början på två timmars springande genom djungeln. Alla var rädda men fokuserade på att komma i säkerhet. Många föll och skrapade sig mot stenar och grenar. Det fanns ingen stig men de visste vart de var på väg. Kvinnor och män sprang med sina barn. En kvinna sprang med sin 10-månadersbebis på ryggen. Mitt i allt kaos skadades kvinnan, en förlupen kula snuddade vid hennes huvud. Hon fortsatte springa, hon hade inget val. En stund senare insåg hon att hon var indränkt i blod – för mycket blod. Det var då hon förstod att kulan som hade skadat henne också dödat hennes son på ryggen. Hon var tvungen att fortsätta springa.
En annan i gruppen, en 13-årig pojke, dog också han av en förlupen kula. Pojken dog omedelbart och familjen stannade för att begrava hans kropp eftersom de visste att de inte kunde bära honom dit de skulle. Resten av gruppen fortsatte springa i två timmar genom tät djungel, uppför berg och genom vattendrag. Slutligen kom de till en glänta där de bestämde sig för att stanna tills attacken i byn slutade. De stannade i två dagar, skyddade från kulor men tillräckligt nära för att höra striderna i Pinga.
Vid ett tillfälle kom en stressad ung kvinna fram till Fifi. Hon sa att hon var trött efter flykten, men också att hon haft värkar i flera timmar. Då Fifi undersökte henne var hon fullt öppen och bebisen redo att komma. Lyckligtvis hade Fifi, då hon sprungit hemifrån, ryckt med sig ett förlossningskit hon fått från Läkare Utan Gränser. Dessa kit har delats ut till alla barnmorskor ifall de hamnar i liknande situationer och inte kan nå vårdcentralen i tid. Fifi förlöste säkert en liten flicka, knöt och klippte navelsträngen och lade bebisen på hennes mor för att hålla henne varm. De hade inga kläder till bebisen eftersom de flytt tomhänta genom skogen.
Efter en viss tid tycktes striderna i Pinga sluta. Tillsammans med den nyblivna modern tog sig Fifi tillbaka till vårdcentralen för efterkontroll och vård. Mamman, vars barn dog, kom inte tillbaka till Pinga med resten av gruppen. Hon var för rädd och uppriven. Hon bestämde sig för att fortsätta i samma riktning för att hitta vård någon annanstans än i Pinga.
Paul, en sjuksköterska från samma vårdcentral, berättade för oss hur han blev fast på vårdcentralen i samband med attacken. Folk gömde sig i de trånga rummen. Soldater med dragna vapen var där och plundrade. En kvinna låg i värkar redo att föda. Paul sprang ut i kulregnet för att hämta ett förlossningskit som han först gömde under tröjan och sedan i en papperskorg bredvid den födande kvinnan för att det inte skulle stjälas. Han kunde sedan ta emot en frisk bebis i rummet fullt av skakande människor.
Historier om människor som fortsätter kämpa och leva. Och mitt i allt detta alla barn. Alla barn som leende ropar och vinkar. För närvarande lever en hel del familjer som flyktingar på sjukhuset. Barn i olika åldrar går runt i gäng och följer verksamheten på avdelningarna på nära håll. Det är som en egen värld mitt i men samtidigt parallellt med livet utanför, en värld där de ser hur vissa patienter bli friska och andra dör. De klättrar i träd och letar frukt, hämtar kol till elden och tar hand om varandra. Läkare Utan Gränser ordnar med lekterapi en gång om dagen. Normalt sett är det bara för våra undernärda barn men nu bjuder vi in alla dessa barn. Snoriga och skrikiga, skrattande och dansande vill de lyftas upp i luften, busa och trycka på knapparna på min radio. Vi sjunger och hittar på lekar. Det är underbart, kan inte tänka mig en bättre terapi för egen del.

Marcus Bergman/läkare. "