Perspektiv

Har inte skrivit något på länge.
Har inte tagit några bilder heller.
Det är ju sommar.
Och jag arbetar.

Men så i förrgår tänkte jag att nu jävlar får jag..... Då ringer äldsta dottern. Äntligen.
Det är det första, hett efterlängtade samtalet från hennes senaste uppdrag för Läkare utan Gränser.
I Tchad. Granne med Darfur. Där är det krig.
Det är min fru som svarar, men jag hör hur hennes svar är alltmer fyllda av förfäran.
Dottern berättar om hur hon efter en strapatsfylld resa kastats rakt in i en flod av skadade från de senaste dygnens strider. Två dygn av intensivt arbete. Det är skador som hon aldrig sett förr. Och kanske hoppats på att aldrig få se. Hon berättar om hur det är att försöka sy igen en patient när hennes egna ögon bara vill stängas av trötthet. Strömmen av mänskligt lidande åstadkommet av vapen.

Hon är stark. Detta är det hon vill. Vi kan bara vara stolta och oroliga.
Men alla de som kommer till lägret har sällan valt. Casualties of war. Förtvivlade har de sökt sig till den enda hjälpen som finns inom räckhåll. Ett primitivt sjukhus ute i ingenstans.

Mina inlägg brukar alltid handla om fotografi, men som ni sett vid ett par tillfällen förut är det här en fråga som ligger mig nära. Nu förstår ni varför.

Så jag tycker att ni ska gå in på Läkare utan Gränsers hemsida och göra ett bidrag. Eller någon annan organisation som ni känner förtroende för. Det spelar ingen roll. Men gör något. Nu.