torsdag 27 mars 2014

SKÅL! Framkallningsskål

För länge sedan skrev jag ett inlägg om lukten i en tidningsaffär. Papper och trycksvärta.
Idag gick jag in i en av Göteborgs sista riktiga fotoaffärer. En sån som säljer kameror, film och framkallning.
De har eget labb. Och det luktade labb. Kemi. Giftigt. Härligt.
Sjukt va'.

Så på eftermiddagen hittade jag mästerkopisten och fotografen John Cyr och hans bok Developer Trays på nätet.
Kända fotografer och institutioners begagnade framkallningsskålar, grafitgrå av alla printar som lämnat sitt silver i kemin.
Som plasten har sugit åt sig.


 
Nördigt nostalgiskt.
Och bara så underbart.

 

tisdag 25 mars 2014

Hela geggamojans gränslösa skönhet

Det här är inte fotografi. Men jag önskar att jag kunde fotografera så här.
En del skulle kalla det gatufotografi.
Andra kanske reportagefotografi.
Eller introvertmittegetlillaskitlivfotografi.

Bryr mig inte. Det känns nästan som om jag fått ett mål att sikta på.

Så över till Anna Lindbloms fantastiska text från Skånskan.
Den som är så som jag skulle vilja kunna fotografera.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------
"Det är onsdag eftermiddag, det är susafrånjobbetläge, hoppinibilenläge, det är andan i halsen och lite skav i magen för än det ena, än det andra, det är en blick i backspegeln där en föga försonlig vårsol avslöjar precis hur man ser ut när man just har fyllt 39 år.
Det är ett sms från min man om att han har glömt att ta ut fisk ur frysen.

Det är kö vid trafikljusen vid Värnhem. Saktar in, växlar ner, stannar. Tittar på norra Europas kanske fulaste transformatorstation. Något annat finns inte att titta på. Skulle vara mig själv i backspegeln igen då. Slår på radion. Någon mässar entonigt om huruvida zeppelinaren har en plats bland framtidens kommunikationslösningar. Byter kanal. Hemsk musik. Byter kanal igen. Också hemsk musik.
Grönt ljus, växla upp, accelerera. Kanske finns det köttfärs, om vi nu inte kan ha fisk?

Omkörningsfil, rusningstrafik, höghus, låghus, dårhus, dikesrenar där fjolårsgräset slokar blekt och dött. Fortsatt skav i magen, lite är jobbskav, det mesta är mammaskav, det mesta är alltid mammaskav, att skaffa barn är att teckna en livslång prenumeration på magskav, man älskar för mycket, har för mycket ansvar, är för maktlös inför en orimligt stor värld.
Jo. Vi har absolut köttfärs. Men den kanske är för gammal? Och hur var det nu med handbollen? Var det i dag den var framflyttad en halvtimme? Eller var det på lördag?

Segevång, Burlöv, oändliga kraftledningar, buckliga mitträcken, små dungar av nakna träd som tålmodigt väntar på en avlägsen grönska, tusen nyanser av brunt på åkrarna.
Alldeles klarblå himmel. Verkligen fullkomligt klarblå. Kajor som skrattar mot solen och leker med uppåtvindarna. Ur radion nu: en riktigt ostig gammal Elton Johnballad. Usch, tänker jag. Sedan höjer jag volymen.
Till denna sång har jag utan tvekan dansat tryckare. Cirka 1989. Kanske 1990. Fritidsgårdens inredning gick i rött och brunt. Luften var tung av parfym och förväntningar, förhoppningar, förvecklingar. Nuet var blixtrande intensivt, ljuvligt, plågsamt, ofrånkomligt. Framtiden full av löften.

Jag hade permanentat hår och min självkänsla var stabil som skalet på ett fågelägg.
Det var jag. Samma jag som nu. Fast inte alls, förstås.
Det var tusen år sedan och alldeles nyss.
Det var samma låt. Ja, faktiskt samma låt. Jag höjer lite till.

Drivor av skräp vid vägkanten och en och annan kavat tussilago som sträcker sitt sårbara lilla ansikte mot skyn och jag kör om en riktigt ful långtradare och köttfärsen är nog faktiskt för gammal och livet är ett sådant fantastiskt kaos. Ett sådant galet Niagarafall av högt och lågt, stort och smått, fröjd och smärta, tid som går, högstadiediscon, filmjölk, flingor, födslovåndor, tandkräm, solkräm, sten, sax, påse, och man kan inget annat göra än att bara följa med så gott man kan, och försöka låta bli att svälja för mycket vatten.

Det är bäst när det är bra. Förstås. När det är medvind i ryggen och studs i steget och nytorkat köksgolv och glada barn och doft av kanelbullar och körsbärsblom.
Men det är också stunder som denna, när man sitter i sin smutsiga bil och magen skaver och Elton John byter tonart och marssolen rinner som smält guld över knäckta reflexstolpar och tappade navkapslar, och man för ett bländande ögonblick får någon sorts absolut kontakt med hela jäkla universums vansinne, någon sorts absolut känsla för den svindlande farten i allas vår färd nerför Niagarafallet, någon sorts absolut insikt om hela geggamojans gränslösa skönhet.

Luften vibrerar över slätten, vindkraftverken hjular i takt, temperaturen pressar sig upp mot tolv grader, och plötsligt är man framme vid skolan och där var visst ett barn som är mitt, och där var visst ett till, och om köttfärsen är för gammal kan man ju faktiskt alltid steka pannkakor."

Skatebored

 
Leica sponsrar yberhippa skejtare.
Kanske är jag gammal, men var är kvalitén i det?
Mer än att det är hippt, häftigt, grabbig, gränslöst och vigörvadvivillförattvikan.
En målgrupp som jag undrar om de kommer att köpa kamerorna.
Eller har Leica en actionkamera på G? Mpro?

De verkar iallafall ha kul, de där.....

fredag 21 mars 2014

Street enligt Google

I december 2012 gjorde Nick Turpin en bildsökning på Google. Han skrev "Street photography".
Och världen blev svartvit.
Märkligt va'.
Att någonstans har någon programerat sökmotorn att streetphotography är lika med svartvita bilder.

Hittade inlägget nu och tänkte testa.
Så här ser det ut.



 
 
Ganska svartvitt fortfarande.
Testade "gatufotografi" också.
 


söndag 16 mars 2014

Fräscha upp din danska! Lite Grarup

Danska Röda Korset har gjort en intervju med danska stjärnfotografen Jan Grarup. Du ser det här om du bläddrar fram till sidan 14.



Och här ett TV-inslag med honom.


lördag 15 mars 2014

tisdag 11 mars 2014

Mot en ljus framtid

Årets Bild är klart.
Som alltid så är det en blandad kompott.
Det här med årets rookie var något nytt för mig, men jag har ju inte så mycket koll så...
Och Anna Tärnhuvud har gjort ett par riktigt bra grejer.
Kolla in bilden på överlevnadsmannen. Och reportaget om Felicia.
Starka grejer. Mycket värme.

Men det här med vad som krävs är något som jag har funderat över förr.
Det är inte ovanligt att elever från utbildningar utmärker sig i dessa årliga tävlingar.
De befinner sig i en situation och period av livet då tiden, resurserna och drivet är maxat.
Allt är inriktat på att bli bra, bättre, bäst.
Livet är just detta. Att fotografera. Ta chansen.
Och heder åt dem alla.

Det som är lite tråkigt är att när det blir dags att leva på sin kunskap kan det "riktiga" livet slå tillbaka som en våt filt. Tung och blöt.
Krav på att leverera dagligen eller hitta inkomster får många att slakna.
Men även där verkar det ljusna.
Ja, inte så att tidningsjobben blir fler. Tvärtom verkar det som.
Men dessa relativt unga fotografer befinner sig i den moderna nätverksmiljön.
Vana att knyta kontakter, stötta varandra.
Det är bra.
Det gör att jag tror på dessa framtidens bildmakare.
Historieberättare.


fredag 7 mars 2014

Helgläsning!

När jag hittade Magnummagasinet i förra inlägget hittade jag samtidigt de här.


 
 

 
 
 


 

 
 

 
 
 
 

12 x Magnum

Ibland hittar man sajter som verkar intressanta men inte har tid att utforska närmare.
Bokmärka och prenumerera på nyheter brukar vara min åtgärd då. Så att jag kan hitta tillbaka och inte glömma bort.
Ideas tap är en sådan som jag hittade för nått år sedan.
Har fortfarande inte hunnit bli klok på den men det är mycket kreativitet inblandat.

Och så har de gjort ett magasin med 12 intervjuer med olika Magnumfotografer.
Varsågod!


torsdag 6 mars 2014

Mer Towell

Larry Towell är en stor favorit, och jag har skrivit om honom förr.
Hursomhelst så stötte jag på de här två små filmerna gjorda av ett galleri i London, Kanada.

Roligast tycker jag är att få se hans hus.







onsdag 5 mars 2014

Ett djup.

Apropå min box.

Jag menar inte att jag är missnöjd eller så. Med min egen fotografi alltså.
Jag saknar bara ett mörker och ett djup i det jag gör.
För att jag själv är och lever ett liv ganska mycket på ytan.
Och faktiskt trivs med det.
Vad jag ibland inte trivs med, är mina bilder som är ett resultat av det livet.
Moment 22 kanske.

Gick igenom fotoboksbiblioteket igår kväll, hittade Aperture's lilla bok om Robert Frank.
Pionjär. Modig. Antagligen inte så lite desperat ibland.
Där finns många av dagens ögonblicksfotografers bildlösningar.
Pil på vägg med en man som går i samma riktining, människor i bussfönster, siluett i motljus.
Men här är det nästan svart. Tungt. Har det där djupet som suger in mig som betraktare.


En annan, och modernare fotograf som ger mig samma känsla är Stefan Bladh.
Märkliga bilder som också drar i mig.
Får mig att stanna till och bli fångad.
Länge.

Sådana bilder skulle jag vilja kunna ta.
Om det var jag.

tisdag 4 mars 2014

Inuti min box

Det är mycket som ska vara utanför boxen.
Litteraturen, bilarna, bilderna, livet.
Man ska var Därute.
Där ingen annan är.

Fan va' jobbigt.
Jag vill ju också vara där.
Åtminstone med min fotografi.
Kreativ, nyskapande, oväntad.
Ta de där bilderna som är resultatet av mej och mitt guvetvad liv.



Men jag har ju inget sånt liv. Har nog aldrig haft.
Jag har fru och utflugna barn, som alla är skitduktiga. De är både kulturella och tar hand om stackars människor.
Jag bor i en skärgårdsidyll. Pendlar till ett jobb varje arbetsdag, där jag är snäll mot andra människor. Typ.
Inte heller har jag lustar efter mörka kvarter med skumma personer, falna kvinnor och droger.
Sånt skrämmer mig bara

Jag är alltså mycket i lådan.
Mina bilder är väldigt mycket inne i samma låda.
Jag tar dem när något får mig att reagera.
I trädgården, på ön, på väg till det snälla jobbet, i ett parkeringshus.
Och känner mig såååå tråkig.
Fotografiskt.

Men jag känner igen mig!
För det är jag.