Sune Jonsson och kommersen

 

Jag älskar den här kontakten som Sune Jonsson hade med sina motiv.

Den skapar ett lugn.

Andas förtroende.

 

Som med Severina Nyberg här. Fotograferad samma år som jag föddes. Antagligen placerad vid vad som verkar vara en gammal telefonväxel, poserar hon med ett Mona Lisa-leende. Hon litade på Sune Jonsson. Och han levde upp till det förtroendet.

 

Men det är svårt att veta vad som händer med bilder. Så nu är porträttet på Severina Nyberg till salu mot högstbjudande.

På Bukowskis.

 

 

Det mest ironiska finner jag i Hasse Perssons text om bilden.

I samma stycke som han berättar att Sune Jonsson inte ville sälja enstaka kopior till samlare för dyra pengar, av hänsyn till de fotograferade, poängterar han just denna kopias unikhet (signerad) i syfte att höja priset.

 

Så det kan bli.



"Sune Jonsson blev aldrig del av den på sent 1970-tal framväxande fotografimarknaden. Han ville helt enkelt inte slå mynt av de människor som gett honom förtroendet att låta sig avbildas och som gett Jonsson tillgång till sina berättelser och sin utsatthet – den utsatthet som följde på utflyttningen från det norrländska inlandet, exploateringen av de norrländska älvarna och industrialiseringen i stort. Det har berättats att om någon önskade köpa något av Sune Jonssons mästerliga fotografier, så räckte det att skicka ett frimärksporto, så kom det så småningom med posten ett mindre, oftast osignerat fotografi – kopierat av upphovsmannen själv. Det finns således väldigt få signerade fotografier av Sune Jonsson. Porträttet av banvaktsänkan Severina Nyberg (1898-1977) bosatt i Nyluspen och fotograferad 1961 är därför en raritet!"