torsdag 26 juni 2014

Unknown format

Var i Helsingborg igår. Tittade in på Dunkers och utställningen med Hans Gedda.
Det mesta bekant, som så ofta är fallet med retrospektiva utställningar.
I en hörna visades filmen "Geniet från Flen".
Så var Vivian Maier där igen.
I mitt Huvud.

Skillnaderna känns som milsvida. Det hemliga geniet och det hyllade.
Gedda som haft en karriär i det fotografiska rampljuset.
Allt han rört har diskuterats, värderats och i många fall hyllats.
I filmen kommer han själv till tals.
Vivian Maier hörs bara på gamla ljudspår som hon själv spelade in.
Och gömde.

Vad får en människa att i ett helt liv skildra sin värld och sedan gömma undan det.
Fast hela hon verkade ha problem med sin person.
Hemlighetsfull.
Talangfull.

Jag tänker också på vår bildvärld idag. Det överflöd av bilder som sociala media, internet och samhället i stort består av. Idag verkar det som att ingen tar en bild utan att omedelbart lägga ut den för allmänt beskådande.
 - Se här vad jag ätit!
 - Jag har badat barnen!
 - Vi tar en öl!
 - Solnedgång!!
Och vi som kanske tycker oss ta fotografiet på lite större allvar lägger våra verk på hemsidor, bloggar eller sidor som Flickr.
Inga lådor där.

Vad jag mest undrar över är alla Vivian Maiers oframkallade filmer.
Var hon i för dåligt skick för att kunna ta hand om dem? Fattig?
Som om det viktigaste var att fortsätta ta bilderna. Hur de blev var sekundärt.
Men var hon inte nyfiken?

Gary Winogrand lämnade också efter sig några tusen rullar oframkallad film.
Men han visste någonstans att det var ett arv som någon skulle komma att ta hand om. Han var ju ett namn redan. Han kunde fortsätta med det som var viktigast. Att ta så många bilder som han kunde under den tid han hade.

Och så tänker jag att om man idag inte har det där behovet av att visa sina bilder, så blir allt så mycket enklare. Den digitala bilden är ju alltid synlig.
Direkt.
Det skulle kunna gå att fylla hårddisk efter hårddisk och ändå ha sett alla bilderna åtminstone en gång.

Och så någon gång efter ens bortgång hittas de.
Och diskarna pluggas in.
Startas.
Och på skärmen syns:
"Unknown format. Can not read."

tisdag 24 juni 2014

måndag 23 juni 2014

Att slänga.

Då var det dags att flytta igen. Gå igenom all skit som samlats.
Det har visserligen bara varit tre år här. Och vi ska bara 300 meter i nerförsbacke.
Men ändå.
Som man lägger på.

Den här gången vill jag gå hårt åt mina gamla negativ också.
Jobbneggen framförallt.
Ingen jävel kommer att fråga efter de bilderna ändå.
Ville egentligen ge mig på de riktigt gamla, svartvita pärmarna från 80-talet också. Men det blev stopp. Måste gås igenom ordentligt. Mycket privat. Barnen, familjen.
Du vet.

Satte förresten "kniven" i några gamla mappar på hårddisken också häromdagen.
Som sagt, vem fan kommer att fråga efter en gammal bonnabild från Blentarp?

Och det är något befriande i att ta bort.
Klippa band.
Lätta lasten.

 
Såg förresten att Dareberg börjar tröttna på att blogga.
GÖR INTE DET!!!
Men du behöver kanske inte slå rekord hela tiden.
Slappna av.
Låt fingrarna klia tangenterna när du känner att det är läge.
 
Själv försöker jag att skriva när det poppar upp något i mitt huvud som jag vill få ut.
Om fotografi, bilder och kort.
Då är ju en blog ett alldeles utmärkt redskap.
Men jag vet.
Det blir lätt lite dåligt samvete när dagarna sedan förra inlägget staplas. Oro.
 
Hörs jag?
Märker någon något?
Har de glömt att jag finns?
Hmm, jag slänger in ett filmtips.
Så vet de att jag lever.
 

fredag 13 juni 2014

Sjuttiotalsnostalgi

Filmen Tracks har premiär nu. Den om Robyn Davidsons vandring genom Australien med kameler. 1977 var det och Rick Smolan täckte promenaden för National Geographic.

 
 
Det var nog den första National Geographic artikeln som jag någonsin fastnade för.
Ingen aning om varför.
Den här typen av "jag gör det för att jag tror att jag kan"-äventyr har aldrig lockat mig. Men det måste ha varit något med ensamheten. Att bli en solitär.
Och bilderna var ju inte dåliga. Med dagens mått mätt klassiska National Geigraphicbilder från 70-talet.
 
Nåväl, här hittar du en intervju med Rick Smolan idag, apropå filmen. Skådespelaren som spelar honom i filmen är ju faktiskt ganska lik.


Här en liten film med den riktiga Robyn Davidsons:



Och här en trailer för filmen:

 
 

onsdag 11 juni 2014

Att hitta en arena

Lyssnar på bildradion. Mycket om bild, analys, nå hela vägen. Inte acceptera "good enough".
Duktiga människor med mycket åsikter.
Blir peppad.
Och förvirrad.

Jag vill ju bara ta mina bilder. Samla dem i mina serier.
Projekt om det jag ser.
Inte fan har jag sett på bilderna sådär.
Livsviktiga.
Privata.
Avgörande.


Fast det är ju klart, jag vill ju visa dem.
Engagera andra i min bildvärld.
Varför då?
Det har jag undrat ibland. Visst hade det varit så mycket enklare att bara samla dem på sin hårddisk. Slippa fundera över var och när jag ska hitta en plats att visa dem.
Och hur gör man det?

Att bara mejla eller knalla in till en gallerist för att visa sina alster verkat inte riktigt vara grejen.
Helst ska man komma rekommenderad. Eller nått.
Och så många ställen att visa bilder på finns ju inte.
Förutom nätet då förstås.
Där svämmar det snarare över.

Så sent som igår hittade jag en site som heter Art Photo Index. Någon sorts konstfotosamlingssajt. Alla där kommer på rekommendation. Såklart.
Några svenska namn finns där.
Och så den här killen.
Ny för mig.